Jävlar i min låda. Pontus Mattsson erkände just att saknat mig och Johanna. Vi var roliga. Det var något mot vad man fick höra när man gick i samma klass som människan. Då hatade han mig mer än något annat.
" ååh, du är ju en sån här feminist! " Men jag fick honom utkastad från några av Mariannes lektioner i utbyte, och det kändes bra. Ett annat trevligt minne är när han gömde sig under bordet på spanskalektionen, eftersom vår halvblinda, senila spanskalärare inte såg honom. Så han satt där, under bordet. Under resten av lektionen.
men mot slutet av 9an blev man populär, då visste Pontus att han hade användning för en. Jag kunde ju fixa saker åt honom. Han är inte dum, den där Pontus. Han är faktiskt så klipsk att han utövar utpressning också. Beter jag mig inte nu kanske han visar lite fjällnorabilder till personer jag inte vill ska se dom. Nu gäller det att ligga lågt.